talrika gäster förde där ett behagligt fristunds- och
friluftslif.
Men ville man ha omväxling, saknades ej tillfälle därtill. Då företogos långa söndagsvandringar i trakten. Man kunde också då rasta i Ottensen och njuta af den vidsträckta utsikten öfver Elbes nedra lopp med de otaliga fartygen samt det motliggande Hannoverska landet.
Därifrån gick vandringen, ofta i A. W. Schmidts och en annan mecklenburgares sällskap, vidare väster ut, stundom till Eimsbüttel, där värdshuset Heus Hof lockade vandraren.
Någon gång förlängdes fotvandringen ända till Blankenese, den synnerligt måleriska fiskarbyn, omkring en svensk mil från Hamburg. Men vid så utsträckt fotresa återvände vi med ångfartyg. Järnväg till Blankenese fanns icke på den tiden.
Ville man icke begifva sig så långt från staden, njöt man måhända af utsikten från Elbhöhe, vanligen kallad »Stintfang», och styrde kanske sina steg därefter öfver Zeughausmarkt, där »Gottes Segen bei Cohn» hade sitt originalsäte, hvarpå man måhända passerade genom Millerthor ut till Spielbudenplatz i förstaden S:t Pauli, där det gamla Hamburgerberg i stor skala bjöd på samma slags nöjen som »Bakken» i Köbenhavns Dyrehave och les fêtes patronales i Paris omgifningar samt, i mycket minskad skala, Gröna Lunds Tivoli på Stockholms Djurgård.
Spielbudenplatz var och är kanske ännu ett ofantligt pandemonium af alla slags oljud som kan framlockas af fioler och positiv, horn, trummor och andra döfvande instrument. Där visas »schöne
