som i sitt uppförande för öfrigt hade stött många.
Men att han i allmänhet ej utan framgång löste sin
uppgift att, ehuru nykommen i samhället, kraftigt
ingripa i dess viktigaste förhållanden kunde ingen på
fullt allvar bestrida.
Nekas kan ju icke, att Hedlund stundom sköt öfver målet eller sköt förbi det, men då man visade honom, att han tagit miste, var han aldrig obenägen att erkänna sitt misstag. Huru många tidningsmän äro väl så medgörliga? Han var frimodig, rättrådig, begåfvad, käck, oförtruten, i främsta rummet sanningskär. Han var en prydnad för det yrke han af alldeles oegennyttiga bevekelsegrunder gjort till sitt.
Om Hedlund var utmärkt som tidningsman, nöjde han sig dock icke därmed. Sin personliga kraft ville han sätta in på flere än ett område, och så blef han riksdagsman, liksom han blef kommunalman och personlig främjare af Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle samt, såsom det med fullt fog heter på den öfver honom slagna medaljen, Göteborgs museums »stiftare och kraftige främjare».
Enligt min ringa mening skulle han ha kunnat lika kraftigt verka för allt detta endast genom sin tidning. Den som har en sådan tribun som en tidning med anseende och stor spridning behöfver otvifvelaktigt icke söka andra talarestolar. Hedlund var af annan åsikt: han kunde ej finna tillräckligt många tillfällen och nog talrika åhörare för att få sjunga ut hvad han hade på hjärtat, och så splittrade han sin verksamhet, ehuru hans ovanliga arbetsförmåga undanröjde åtminstone en del af de därmed vanligtvis förknippade olägenheterna.
