på schweizerkrogen». Gammalt är det. Det är visst,
liksom att det under långa tider varit ett af de mest
besökta i Göteborg. En tid på 1800-talet ägdes
rörelsen af en traktör Menn, kanske schweizare äfven
han, men han sålde affären till schweizaren Johan
Nikolaus Simen, och från den tiden bär kaféet eller
konditoriet eller schweizeriet, snarare värdshuset,
namnet »Simens» och innehades åtminstone en tid
af sonen till den ursprunglige Simen, ehuru det
hyrdes af en annan person och fastän schweizaren
Grischotti var värd där.
På 1850-talet samlades på detta då ännu föga rymliga ställe några unga, glada karlar, som visserligen hörde till det handelsidkande Göteborg, men kände intresse äfven för många andra samhällsangelägenheter och dryftade många politiska, litterära och konstnärliga frågor. Själen i det sällskapet var den allmänt omtyckte C. O. Wijkander, hvilken hade sitt grosshandelskontor först i huset närmast intill Simens, sedan vid St. Eriks torg. Vårt kompaniskap hade, efter ett års samvaro, upplösts i all vänlighet, och vänskapen fortfor lika innerligt som någonsin förr.
På andra sidan om Simens hade firman O. Bronander & Son, i hörnet af Köpmansgatan, en stor järnhandel i detalj. Firman ägdes af Johan Lundgren, hvars i affären anställde son, den unge Lorens Lundgren, blef Wijkanderska firmans gode vän, hvilket äfven var förhållandet med en annan på grannfirman O. Bronander & Sons kontor arbetande ung man, Max Olbers, hvilken sedan fick anställning hos försäkringsbolaget Svea och afled som det bolagets verkställande direktör.
