Lorens Lundgren är, som alla våra teatervänner
veta, den hos oss allmänt kände och aktade direktören,
regissören och mångpröfvade teaterledaren, hvars stora
kärlek till scenisk konst motsvaras af hans skicklighet
inom hela teaterfackets teknik.
Bland gästerna hos Simen på den tiden lefver kanske ännu en och annan, och den har måhända ej glömt gamle Wilhelm Hegardt, hvars stora personkännedom ofta var till nytta för oss yngre och som dessutom var en i allt älskvärd och genomhederlig man, men nog icke själf ägde någon öfverlägsen förmåga i praktisk affärsverksamhet och alltid hade sysselsatt sig med mera ovanliga än vinstgifvande företag samt allra helst gjorde i sjöskadade varor. Ej så litet skrattade man åt gamle Wilhelm, men det tog han lugnt och därmed afsågs ej heller något ondt.
Många voro de glada aftnarna hos Simen, men så kom krisen, och då försvann mer än en från det glada laget. Det blef en betryckt, till och med en sorglig tid i Göteborg.
⁎
Redan i början af 1857 började man klaga öfver penningbrist, och i april s. å. uppnådde den bristen ovanlig höjd. I själfva det fasta och förtroendeingifvande Göteborg bjödos förgäfves ypperliga och mångdubbla säkerheter. Förmögna, till och med rika affärsmän hade svårighet att få låna ganska små summor. De mest sparsamma och solida måste anlita den betungande utländska blankokrediten.
