Bland svenskar, som Reuterholm träffade i Petersburg, var en ung man vid namn Claës Bartholomé Peyron — son av en till Stockholm från Frankrike inflyttad sidenfabrikör och äldre broder till Gustaf III:s ryktbare livpage och favorit, den vackre Carl Peyron. Med honom knöt han ett vänskapsband, som att döma efter ett par brev från Peyron, sedan Reuterholm i slutet av mars rest hem, var mycket varmt. Huruvida de unga herrarna voro bekanta förut är ovisst. I alla händelser träffades de i Petersburg, dit Peyron skickats för att på Gustaf III:s bekostnad studera ryska språket och handeln och där han 1778 vid blott tjugufem års ålder blev svensk konsul, och fattade stor sympati för varandra. I de nämnda breven, som äro daterade den 24 april och den 2 maj, finnas talande vittnesbörd härom, åtminstone vad Peyron vidkommer. Sålunda titulerar han Reuterholm »min käre och älskade vän», »min allra bästa vän», »min käre ömme vän» o. s. v., och det sista brevet, vilket liksom det andra är skrivet ömsom på svenska och franska, slutas med följande tirad: »Söta min vän, hvarest du än må vara, så glöm ej din egen Peyron, som så länge han lefver skall påminna sig om all den vänskap, du här visat honom. Huru agreabelt för mig, om jag kunde hafva kommit och surprennera dig på Svidja; ack, söta du, det vattnas i mun, när jag tänker därpå, men förrinner, när jag väger mitt öde.»
Från Petersburg begav sig Reuterholm via Helsingfors till Svidja, där han i familjens sköte torde ha stannat hela sommaren 1777. Strax efter hemkomsten anhöll han om avsked från sin anställning som fänrik vid Västmanlands eller hertig Fredrik Adolfs regemente,
