allmänt taleämne i denna del af landet, lofvade, äfvensom han tillät att några kanoner skulle få utföras för att aflossas vid jordfästningen. Endast tolf personer utom prestafven, eller så många som fordrades för att bära kistan från katafalken ner i grafkoret, blefvo bjudna och däribland jag, von Essen, kapten Aminoff (nu grefve och geheimeråd). Vid mörkrets inbrytande upplystes allén från gården till kyrkan med 500 mareschaller, sorgvagnarna åtföljdes af 50 svartklädda bönder, bärande facklor. Vid inträdet i kyrkan afsjöngs en psalm, hvarefter hölls en lång likpredikan, och sedan upplästes ännu längre personalier, författade af den sörjande yngre sonen (ty den äldres sorg var länge sedan öfverstånden) och i hvilka med stor emfas omtalades, med hvilken resignation den aflidna emottagit underrättelser om att en henne tillhörig galeas uppbrunnit i Pickala hamn, just då den skulle afsegla till Stockholm. Då äntligen liket skulle flyttas från katafalken ner i grafven, hvarvid bägge sönerna buro kistan vid hufvudet, inträffade det af andra tillstädesvarande, fastän icke af mig bedragne, väntade, uppträde att personaliernas författare vid inträdet i grafkoret och vid åsynen af sin faders där förut stående likkista med ett högt rop afdånade eller låtsade afdåna och blef därifrån, sedan halsduken blifvit öppnad och ansiktet af brodern bestänkt med luktvatten, buren tillbaka till sin bänk. Vid återfärden till sorgehuset lät han vid skenet af facklor föra sig, såsom halfdöende, till ett i en eklund, nära gården befintligt lusthus, där han intog sängen, öfverlämnande åt sin broder att göra les honneurs vid supén. Hela denna scen upprörde och skakade mig på det högsta, och det
