däraf göra festoner; målare sysselsattes med förfärdigandet af prunkande emblemer öfver den dödas dygder och egenskaper; 1,000 vaxljus uppköptes o. s. v. Sedan han genomgått de första paroxysmerna af sin excentriska sorg, presenterade han sig på en levé hos konungen, som beklagade sorgen, men sökte lindra hans bedröfvelse med att yttra, att han själf förlorat en mor och visste värdet af en sådan förlust — ett yttrande, som mycket misshagade baronen, emedan han icke kunde begripa, hur man kunde jämföra förlusten af drottning Lovisa Ulrika med den af hans mor, riksrådinnan Reuterholm. Sedan begaf han sig till Finland för att bevista den solenna begrafningen. Jag var då på Svidja hos hans äldre bror, som underrättad om dagen för hans ankomst for honom till mötes. Framkommen til huset, blef han nästan vanmäktig och lät släpa sig ur vagnen uppför trappan in i moderns sängkammare, där han under rop och skrik kastade sig öfver hennes säng. Jag var i det bredvid varande rummet, och han visste af brodern, att jag var där. Som jag aldrig förut hört ett sådant uppträde, rörde det mig obeskrifligen. Därefter började han med tillställningarna till begrafningen, hvilka icke voro gjorda efter en liten skala. Altaret i kyrkan skulle borttagas, en stor och hög katafalk i midten af koret uppbyggas, omgifven af pyramider, som buro ofvan nämnda emblemer, hvaraf jag nu blott påminner mig denna: en komet med öfverskrift En i hvart sekel. Sedan allt var färdigt, for han till Helsingfors för att personligen bjuda generalen en chef, grefve Fredrik Posse, att vid begrafningen föra prestafven, hvilket grefven af nyfikenhet att själf se de tillställningar, som blifvit ett
