hattbrättet uppviket och håret tillbakakastat, så att det inte hängde framom öronen.
Han hade talat med en bildad mans röst, nästan utan att bryta på dalmål.
Hon gav sig inte lång tid att undra. Det bar av mot land med henne.
Hon kom flämtande in i köket. Visste inte hur hon skulle säga det kort och tydligt nog.
»Jungfru Stava, unga herrn är kommen hem!»
Köket var tomt, både jungfrun och pigorna voro ute. Icke heller i jungfruns rum fanns det en människa. Ingrid rusade genom hela huset, kom in i rum, som aldrig någon brukade beträda. Hela tiden ropade hon: »Jungfru Stava, jungfru Stava! Unga herrn är kommen hem!»
Hon var alldeles vild, stod ännu och ropade uppe på övervåningens förstuga med två pigor, jungfru Stava och bergsrådinnan själv omkring sig. Hon sade om detsamma gång på gång, alldeles för uppskakad för att kunna tiga.
Ingen av dem misstog sig på vad hon menade. Alla fyra stodo där lika vilda som hon, dragen ryckande, händerna skälvande.
Ingrid vände sig från den ena till den andra i förtvivlan. Hon skulle ju ge förklaringar och befallningar, men vad hade hon ämnat ge befallning om? Ack, att besinningen skulle svika henne! Hon såg vilt frågande på bergsrådinnan. Vad var det, vad ville jag?
Den gamla frun gav några befallningar med låg, darrande röst. Hon nästan viskade, hon. »Ljus
