och en brasa till unga herrns rum! Unga herrns kläder skola läggas fram!»
Det var inte tid och tillfälle för jungfru Stava att yvas. Men det var dock en viss högdragenhet i rösten, då hon svarade: »Det är alltid eldat på unga herrns rum. Unga herrns kläder ligga alltid och vänta på honom.»
»Ingrid skall gå upp på sitt rum,» sade hennes nåd.
Den unga flickan gjorde alldeles tvärtemot. Hon gick in i salongen, stod där vid fönstret, snyftade och darrade, men visste inte om, att hon inte var tyst och stilla.
Hon strök otåligt bort tårarna ur ögonen för att kunna se nedåt snöslätten, som utbredde sig framför huset. Bara hon inte grät, kunde intet undgå henne i detta skarpa månsken. Så kom han. »Där, där!» skrek hon till hennes nåd. »Han går raskt, han springer! Kom bara hit och se!»
Bergsrådinnan satt stilla framför brasan. Hon rörde sig inte. Hon ansträngde sig att höra, såsom den andra att se.
Hon bad Ingrid vara tyst, så att hon skulle få höra hur han gick. Ja, ja, hon skulle vara tyst. Hennes nåd skulle få höra hur han gick. Hon grep hårt om fönsterkarmen, som om detta skulle kunna hjälpa henne. »Du skall vara tyst,» viskade hon, »så att hennes nåd kan höra hur han går.»
Hennes nåd satt framåtlutad, lyssnade av all sin själ. Hörde hon redan hans steg ute på gårdsplanen? Nu väntade hon nog, att han skulle ta
