ville inte underkasta sig något så löjligt som arrest på sitt rum. Ålin blev blossande röd.
»Jag skall ha fiolen med mig,» sade han, »eljest har allt detta tjänat till ingenting.» Han talade hetsigt och ivrigt. »Jag hade inte velat säga något om det, men jag vet, att det gäller än mer än Munkhyttan för dig. Jag såg en flicka här på promotionsbalen förra våren, som man sade skulle vara förlovad med dig. Nå, jag brukar inte dansa, men jag hade min glädje av att se på henne hur hon flög fram i dansen och hur hon strålade och lyste som ett ängsblomster. Och då jag hörde, att hon var förlovad med dig, gjorde det mig ont om henne.»
»Gjorde det?»
»Åja, jag visste ju, att det inte skulle bli något av dig, om du fortsatte så, som du har börjat. Och så svor jag på att det barnet inte skulle behöva sitta hela sitt liv och vänta på den, som aldrig kom. Hon skulle inte bli sittande och torka bort under väntan på dig. Jag vill inte möta henne om några år med tillspetsade drag och djupa rynkor omkring munnen...»
Han avbröt sig. Hedes blick hade vilat besynnerligt forskande på honom.
Men Gunnar Hede hade redan förstått, att Ålin tyckte om hans fästmö. Det rörde honom djupt, att denne ville rädda honom under dessa förhållanden, och under inflytande av denna känsla gav han vika och lämnade honom fiollådan.
