det ingen läsning av för dig. Jag skulle inte vara utom dörren, förrän du började spela. Du är så van vid det nu, du kunde inte stå emot, om du hade den här. Sådant där kan man inte övervinna, om man inte får hjälp. Det blir en övermäktigt.»
Hede stod motvillig. »Det är ju galenskaper,» sade han.
»Ånej du, det är inga galenskaper. Du vet ju, att du har fått det i arv av bergsrådet, det ligger dig i blodet att spela. Och allt sedan du blev din egen herre här i Uppsala, har du inte gjort annat. Du bor ju så här långt ute i stadskanten bara för att inte störa någon med ditt spel. Du kan inte hjälpa dig själv i den här saken. Låt mig ta fiolen!»
»Ja, förr,» sade Hede, »hade jag inte kunnat låta bli att spela. Men nu gäller det Munkhyttan. Jag tycker mer om mitt hem än min fiol.»
Men Ålin stod där lika envis och bad om fiolen.
»Vad tjänar det till?» sade Hede. »Vill jag spela, så behöver jag inte gå många steg för att låna mig en annan fiol.»
»Det vet jag,» svarade Ålin, »men jag tror inte det är så farligt med en annan fiol. Det är den här gamla italienska fiolen, som är värsta faran för dig. Och dessutom tänker jag föreslå, att du låter stänga dig inne under de första dagarna. Bara tills du kommer dig i gång.»
Han bad och bad, men Hede stred emot. Han
