De hade suttit och övat sig i att se honom komma. Det var omöjligt att tänka ut vad han skulle säga eller göra, sade hennes nåd. Han var alltid oberäknelig. Men de två skulle i alla händelser vara lugna.
Ingrid hade också verkligen blivit lugn. En stor, stor känsla av sällhet hade gripit henne, och detta stillade hennes oro. Hon blev som en, den där färdas upp mot himmelens salighet. Hon vilade sorglös i famnen på änglar, som buro henne uppåt, uppåt.
Men hos Hede märktes ingen förvirring. »Jag kommer bara in,» sade han, »för att säga, att jag har fått en så svår huvudvärk, att jag måste gå och lägga mig genast. Jag kände den redan nere på isen.»
Bergsrådinnan svarade inte något på detta. Det var så enkelt, men hon hade inte kunnat ana det. Hon behövde åtminstone en sekund för att kunna sätta sig in i att han ingenting visste om sin sjukdom, att han levde någonstädes i det förgångna.
»Men kanske kunde jag ändå först få en kopp te?» sade han och såg litet förvånad ut över tystnaden.
Bergsrådinnan kom fram till tebrickan. Han såg på henne. »Har mamma gråtit, mamma är så tyst?»
»Vi ha suttit och talat om en ledsam historia, jag och min unga vän här,» sade hennes nåd och visade på Ingrid.
