av åt köket. Ingrid såg, att hennes nåd inte vågade tro annat, än att han skulle gå köksvägen. Hörde hon nu, att det var stora trappan som knarrade? Hörde hon, att det var dörren till stora förstugan, som slogs upp? Hörde hon med vilken fart det bar av uppför trappan till övervåningen? Två, tre steg i taget! Hade hans mor nu hört det? Detta var inga släpande bondsteg, såsom då han gick ut.
Det var nästan en skrämsel att höra honom komma upp mot salongsdörrn. De hade visst skrikit båda, om han hade kommit in.
Men han vek av, gick över förstugan bort mot sina rum.
Bergsrådinnan sjönk tillbaka i stolen, och ögonen slöto sig. Ingrid tänkte, att hennes nåd skulle ha velat dö just då.
Utan att öppna ögonen sträckte hon ut handen. Ingrid smög sig fram och tog den, och hon drog henne intill sig. »Mignon, Mignon,» sade hon, »det var ändå det rätta namnet.»
»Nej,» fortfor hon. »Vi få inte gråta nu. Vi få inte tala om detta nu. Tag dig en pall och sitt här vid brasan! Vi skola lugna oss, min lilla vän. Vi skola tala om något annat. Vi måste vara alldeles lugna, då han kommer.»
Hede kom in om en halvtimme. Då stod te på bordet, och det brann ljus i kronan. Han var verkligen omklädd, såg ut som en herreman. Ingrid och bergsrådinnan tryckte varandras händer mycket hårt.
