NIONDE KAPITLET.
NU KOM DÄR en liten lycklig tid. Det var visst inte så, att Gunnar Hede var frisk, men hans närmaste voro nog lyckliga att kunna inbilla sig, att han stod på väg att bli det. Hans minne var till en stor del borta, han hade ingen reda på långa tider av sitt liv, han kunde inte spela fiol, hans kunskaper voro nästan försvunna, och hans tankekraft var även mycket svag, så att han inte gärna ville varken läsa eller skriva. Men han var dock mycket bättre: han var inte förskrämd, han tyckte om sin mor, han hade återtagit herremans skick och herremans vanor. Man kunde förstå, att bergsrådinnan och hela hennes hus skulle vara i hänförelse.
Det var ett strålande humör på Hede: han var glädje och jubel hela dagen, grubblade aldrig, gled förbi allt, som han inte kunde begripa, talade aldrig om något, som fordrade tankeansträngning, men talade muntert och livligt.
Han roade sig mest med kroppsrörelse. Han tog Ingrid med sig ut på kälkbacksåkning och
8. — En herrgårdssägen.
