skridskoturer, han sade inte mycket till henne, men hon hade roligt av att få följa med. Han var vänlig mot Ingrid, som mot alla, men inte det ringaste kär i henne.
Han grubblade mycket ofta på fästmön, varför hon inte skrev och dylikt. Men det bekymret gled också av honom om en liten stund. Han slog genast ifrån sig alla bedrövliga tankar.
Ingrid tänkte, att bra kunde han väl inte bli på detta sätt. Han måste en gång tvingas till att tänka, till att se in i sig själv, som han nu inte vågade. Men hon tordes inte tvinga honom därtill, varken hon eller någon annan. Om han kunde komma till att tycka litet om henne, tänkte hon, att hon skulle våga det.
Hon tyckte, att de nu för det första allesammans kunde behöva litet lycka.
Det hände just vid den tiden, att det dog ett litet barn i Råglanda prästgård, där Ingrid hade blivit uppfostrad. Och så skulle dödgrävaren göra i ordning en grav åt det.
Karlen grävde graven helt nära platsen, där han förra sommaren hade kastat upp grav för Ingrid. Och då han hade kommit några fot ned i jorden, råkade han blotta ett hörn av hennes kista.
Dödgrävaren kunde inte låta bli att småle litet för sig själv. Det var inte utan, att han hade hört, att den döda, som låg i den där kistan, skulle ha
