Alla tyckte, att det var naturligt, att hon följde med hem på en vecka eller två. Och varför skulle hon inte? Hon kunde inte skylla på att hon behövdes, där hon var. Nog kunde hon stanna borta ett par veckor, utan att det skedde Gunnar Hede någon skada. Det var tungt för henne, men det var nog bäst, att hon reste, då alla tycktes önska det.
Det kan nog hända, att hon hade velat, att de skulle ha bett henne stanna. Hon satte sig i släden med den känslan, att bergsrådinnan eller jungfru Stava skulle komma att lyfta henne ur den och bära henne in igen. Det var rent omöjligt att fatta, att hon åkte nedåt alléen, att hon for in i skogen, och att Munkhyttan försvann bakom henne.
Men om det nu var så, att de av ren godhet inte hade velat hålla henne kvar? De kunde törhända tro, att ungdom och livslust ville bort från ensamheten på Munkhyttan. De kunde tro, att hon hade tröttnat vid att vara dårvakterska. Hon lyfte handen och ville fatta i tömmen för att vända hästen. Det föll henne in nu, då hon var en mil från gården, att det var fördenskull de hade låtit henne fara. Hon skulle ha velat vända om och fråga dem.
Det var som att gå och leta sig fram i villande skog att gå mellan all denna stora stumheten, som omgav henne. Inte gav någon människa henne svar eller råd. Lika mycket svar fick hon av tall och gran och ekorre och berguv som av människor.
