stod hon och hörde på allt detta talande, utan att säga ett ord. Hon bara skötte om, att bakelsen inte skulle bli bränd, tog plåtarna ut och in i vart ögonblick och var livsfarlig att komma nära för den långa ugnsspadens skull. Men rätt som det var, lade hon av sig köksförklädet, torkade svett och sot nödtorfteligen ur ansiktet och var inne hos pastorn, nästan innan hon själv visste hur det hade gått till.
Det var just inte underligt efter allt detta, att en dag i mars en liten, röd prästgårdssläde, bemålad med gröna tulpaner, och en liten, röd prästgårdshäst stannade utanför trappan till Munkhyttan.
Hon måste nu naturligtvis följa med hem till mor, hon Ingrid. Pastorn hade kommit för att hämta henne. Han sade inte mycket om att de voro glada, att hon levde, och sådant. Men man kunde se på honom, att han var storligen förnöjd. Han hade aldrig kunnat förlåta sig, att de inte hade varit goda nog mot fosterdottern, och nu strålade han av lycka över att få börja om med henne och göra det bra den här gången.
Det sades intet ord om det, varför hon hade rymt bort. Sådant var ju ingenting att gräva fram och pina sig med så där långt efteråt. Men Ingrid förstod, att prästfrun hade haft en svår tid och hade varit plågad av samvetskval, samt att de ville ha henne åter för att få vara goda mot henne. Hon förstod, att hon nästan var tvungen att resa till prästgården för att visa, att hon inte bar agg mot fosterföräldrarna.
