Men då Hede var endast ett par steg från Ingrid, grep hennes fostermor om henne med ett raskt tag, lyfte upp henne och satte henne i vagnen. Hon ville inte ha något möte mellan de där två här på kyrkplanen i så mycket folks åsyn. Och så snart de voro uppe i vagnen, satte drängen hästarna i fyrsprång.
Det ljöd ett par gräsliga, vilda rop efter dem. Prästfrun satt och tackade Gud, att hon hade fått flickan upp i vagnen.
Det hade inte lidit långt fram på eftermiddagen, förrän en bonde kom till prästgården för att tala med prästen. Han kom för att tala om den tokiga dalkarlen. Han hade blivit alldeles galen nu, de hade måst binda honom. Vad rådde nu pastorn? Vad skulle de göra av honom?
Pastorn hade intet annat råd, än att de skulle föra honom hem. Han berättade bonden vem han var och var han bodde.
Senare på kvällen talade han om allt detta för Ingrid. Det var säkrast att låta henne veta sanningen, så att hon skulle låta förståndet råda.
Men då natten kom, insåg hon, att hon inte hade tid att längre vänta på våren. Hon gav sig av, fattig tös, för att gå landsvägen till Munkhyttan. Hon skulle väl komma fram på den ock, fastän hon visste, att den var dubbelt så lång som skogsstigen.
