TIONDE KAPITLET.
DET VAR ANNANDAG PINGST på eftermiddagen. Ingrid kom gående framåt landsvägen. Det var en ljus trakt: små, låga berg och små holmar av björkskog mellan åkrarna och stundom mitt i dem. Det var blommor på rönn och hägg, ljusa, kådiga blad på asparna, landsvägsdikena voro fulla av klart, sorlande vatten, som kom de nytvättade stenarna på bottnen att glittra och glänsa.
Ingrid gick och sörjde över honom, som hade blivit tokig på nytt, undrade om hon skulle kunna göra något för honom, undrade om det skulle gagna något, att hon på detta sätt hade gett sig av hemifrån.
Hon var hungrig och trött, skorna började redan gå sönder. Hon tänkte, att hon gjorde bäst att vända. Hon skulle nog aldrig komma fram.
Hon blev allt mer och mer bedrövad, ju längre hon vandrade. Hon kunde inte låta bli att tänka, att det inte lönade stort, att hon kom nu, sedan han hade blivit fullt tokig. Det var väl alldeles för sent, rent hopplöst att kunna göra något numera.
