han inte hörde musik. Fru Blomgren satt därför oftast uppe på kärran och spelade munklavér, men så snart de mötte någon, stoppade hon det i fickan, så att man inte skulle förstå, att de voro sådant där konstnärsfolk, som ingen på landsbygden har någon respekt för. På det sättet kommo de inte särdeles raskt fram, men de hade inte heller någon brådska.
Den blinde fiolspelaren måste vandra en liten bit efter de andra för att inte förråda, att han hörde till sällskapet. Denne blinde hade en liten hund till förare; det var honom förbjudet att låta leda sig av ett barn. Det skulle ständigt ha påmint herr och fru Blomgren om en liten flicka, som hette Ingrid. Det skulle ha varit alltför smärtsamt.
Och nu voro alla dessa ute på landet för vårens skull. Ty hur god förtjänst de än hade kunnat ha inne i städerna, så måste herr och fru Blomgren ut på landet vid denna tiden på året. Det var konstnärsfolk, herr och fru Blomgren.
De kände inte igen Ingrid, och hon gick först förbi dem utan att hälsa, ty hon hade bråttom och var rädd att bli uppehållen. Men hon tänkte strax, att detta var fult och hjärtlöst och vände tillbaka.
Om Ingrid hade kunnat bli glad då, skulle hon väl ha blivit det vid att se de gamla människornas glädje över mötet. Och det blev ett långt samtal på den förfärligaste rotvälska. Den lilla hästen vände
9. — En herrgårdssägen.
