huvudet gång på gång för att se efter om karusellen hade gått sönder.
Märkvärdigt nog var det Ingrid, som talade mest. De gamla sågo ju genast, att hon hade gått och gråtit, och de blevo så bekymrade däröver, att hon blev tvungen att berätta dem alla sina öden och äventyr.
Men det var lisa för Ingrid att få berätta, ty de gamla hade sitt eget sätt att taga allting. De klappade händer, då hon berättade hur hon hade kommit upp ur graven, och då hon talade om hur hon hade skrämt prästfrun.
De smekte henne och berömde henne, därför att hon hade gått bort från prästgården. Ingenting, som var tungt och bekymmersamt, fanns till för dem, utan allting var lätt och förhoppningsfullt.
De hade just inga mått för att mäta verkligheten, därför voro de så oåtkomliga för dess strävhet. De jämförde allt de hörde med dockteaterpjäser och pantomimer. Litet sorg och elände satte man ju också in i pantomimen, men det var endast för att höja effekten. Och naturligtvis skulle allting sluta bra. Allting slutade bra i pantomimerna.
Det var något smittosamt i så mycken hoppfullhet. Ingrid visste, att de inte alls förstodo hur stor hennes olycka var, men det var dock uppmuntrande att höra dem.
Men Ingrid fick också verklig hjälp av dem. De talade om, att de hade ätit middag på Torsåkers gästgivargård för en stund sedan, och just då de hade stigit upp från bordet, hade några bönder
