kommit körande till gästgivargården med en dåre. Fru Blomgren tålde inte se dårar och hade därför genast velat resa sin väg, och herr Blomgren hade lytt henne. Men tänk, om detta skulle vara Ingrids dåre! Och inte förr hade de sagt detta, än Ingrid sade, att det nog vore troligt, och ville lämna dem.
Men herr Blomgren frågade då sin fru på sitt högtidliga sätt om de inte vore ute endast och allenast för vårens skull, och om det inte gjorde dem detsamma vart de foro, och gamla fru Blomgren frågade lika patetiskt tillbaka om han hade trott, att hon skulle överge deras älskade Ingrid, innan hon hade nått sin lyckas hamn.
Så blev karusellhästen vänd, och det blev besvärligare att samtala, därför att munklaveret måste börja spela. Så snart fru Blomgren ville säga något, måste hon lämna instrumentet till herr Blomgren, och då herr Blomgren ville tala, lämnade han det åter till sin fru. Och den lilla hästen stannade för varje gång klaveret gick från mun till mun.
Hela tiden hade de bara tröstande saker att säga Ingrid. De togo fram alla sagor, som de hade sett uppföras på dockteatern. De tröstade henne med Törnrosa, de tröstade henne med Askungen. De tröstade henne med alla sagor i världen.
Herr och fru Blomgren betraktade Ingrid, då de nu sågo, att hennes ögon började tindra upp något litet. »Konstnärsögon!» sade de och nickade förnöjda till varandra. »Vad var det vi sade? Konstnärsögon!»
På något outrannsakligt sätt hade de funnit
