åter till livet. Inte bara så, att folk skulle nätt och jämnt kunna låta bli att skratta åt honom.
Här var verkligen en, som älskade honom, som längtade efter honom. Hon talade mycket hårt till honom, men han hörde kärleken skälva i varje ord. Han tyckte, att hon bjöd honom troner och kungariken.
Hon sade honom, att medan han hade varit tokig, hade han frälst hennes liv. Han hade väckt henne från döden, fört henne, skyddat henne. Men det var inte nog för henne. Hon ville äga honom själv.
Då hon kysste honom, hade han känt, att en ljuvlig balsam lades på hans sjuka själ, men han hade ännu inte vågat tro, att det var kärlek, som drev henne. Men på hennes vrede och hennes tårar kunde han inte tvivla. Han var älskad, han, stackars förfärliga människa, han, stackars vidunder.
Och inför den stora, ödmjuka sällhet, som detta väckte hos Hede, vek det sista mörkret. Det for undan som en tung, rasslande gardin, och han såg tydligt framför sig det förskräckelsens rike han hade genomvandrat. Men därinne mötte han också Ingrid, där lyfte han upp henne ur graven, där spelade han för henne i skogskojan, där arbetade hon med honom för att bota honom.
Men inte blott minnet av henne kom åter. På samma gång vaknade de känslor hon förut hade ingivit honom. Han genomströmmades av kärlek. Han erfor samma glödande åtrå, som han hade känt
