på kyrkplanen i Råglanda, då hon hade blivit bortryckt från honom.
I förskräckelsens rike, i den stora öknen, hade det dock vuxit en blomma, som hade tröstat honom med doft och med fägring. Och nu kände han hur kärleken hade blivit beståndande. Den vilda ökenväxten hade låtit föra sig in i livets lustgård och slog rot och växte och frodades. Och då han kände detta, visste han, att han var räddad, att mörkret hade funnit sin överman.
Ingrid hade tystnat. Hon var trött som efter ett tungt arbete, men hon var också lugn, som skulle hon ha utfört det på bästa sätt. Hon visste, att hon hade segern i händerna.
Hede bröt äntligen tystnaden.
»Jag lovar dig, att jag skall härda ut,» sade han.
»Tack!» sade hon.
Det blev inte mer talat just då.
Hede tyckte sig inte kunna säga henne hur han älskade henne. Det kunde inte sägas med ord, bara visas var dag och var stund genom hela det långa livet.
