Den sade honom, att det ligger lycka i att strida och erövra. Den ville nästan prisa honom lycklig över att allt stode på spel för honom. Hede stod där och spelade mod och hopp för sig själv och tänkte inte på de gamla lindansarna.
Men plötsligen märkte han, att de blevo oroliga. De upphörde att småle, de kastade inga slängkyssar åt publiken. Akrobaten hoppade galet, och hustrun började gunga fram och åter i valstakt.
Hede spelade på allt ivrigare. Han övergav Friskytten och stormade fram med en gammal strömkarlslåt, en sådan, som brukade göra alla människor galna, då den spelades på ett gille.
De gamla lindansarna förlorade alldeles fattningen, de voro ingenting annat än flämtande förundran. Och det kom ett ögonblick, då de inte mer förmådde stå emot. De togo ett språng framåt, rätt i armarna på varandra, och så började de dansa vals mittpå lapptäcket.
Så de dansade, så de dansade! De togo små, trippande steg och snurrade runt i små, täta varv, de kommo knappast utanför täcket. Och deras ansikten strålade av förnöjelse och hänryckning. Det var ungdomslust och kärleksyrsel över de gamla människorna.
Hela folkhopen jublade vid att se dem dansa. Den lilla allvarliga blindförerskan fick ett stort leende över ansiktet, men Hede blev i hög grad upprörd.
Se där, vad hans fiol kunde åstadkomma, alldeles rycka folk bort från sig själva! Det var en
