stormakt han hade att råda över. I vilket ögonblick som helst kunde han taga sitt rike i besittning.
Bara ett par års studier i utlandet för någon stor mästare. Så skulle han draga världen runt och spela in pengar, ära, ryktbarhet.
Hede tyckte, att de där akrobaterna voro ditkomna för att säga honom detta. Detta var hans väg, den, som låg ljus och öppen för honom.
Han sade till sig själv: jag vill, jag vill bli musiker, jag måste bli det. Det är något annat än att läsa. Jag kan förtrolla människor med min fiol, jag kan bli rik.
Hede höll upp att spela. Konstberidarna kommo genast fram och komplimenterade honom.
Karlen nämnde, att hans namn var Blomgren. Det var hans medborgerliga namn, han hade andra, då han uppträdde. Han och hans hustru voro gammalt cirkusfolk. Fru Blomgren var före detta miss Viola, och hon hade flugit fram över hästryggen. Och än i dag, fastän de hade lämnat cirkus, voro de konstnärsfolk, eldigt konstnärsfolk. Det hade han ju redan kunnat se. Det var fördenskull de inte hade kunnat motstå hans fiol.
Hede följde med akrobaterna under ett par timmar. Han kunde inte skilja sig från fiolen, och han tyckte om de gamla konstnärernas hänförelse för yrket. Själv gick han och prövade sig. »Jag vill se om det är konstnärsgry i mig, jag vill se om jag kan framkalla hänförelse, jag vill se om
2. — En herrgårdssägen.
