hängde kramsäcken och den rödmålade hemgjorda fiolen rätt över gubbens pulpet.
Även då han var död, hängde säcken och fiolen kvar på samma plats. Och varje gång de sågo dem, fylldes gubbens son och sonson av tacksamhet. Det var de där fattiga verktygen, som hade skapat Munkhyttan, och Munkhyttan var det bästa i världen.
Hur det nu kunde komma sig, och det var väl mest därför, att det tycktes följa med stället, att där levdes ett gott och vänligt och sorgfritt liv, så hängde Hedes fast vid gården med större kärlek, än som var lyckligt för dem. Och särskilt Gunnar Hede var så fästad vid egendomen, att man sade om honom, att det var orätt säga, att han ägde en gård. Det var tvärtom så, att det var ett gammalt ställe i Västerdalarna, som ägde Gunnar Hede.
Om han inte hade gjort sig till slav av ett stort, gammalt blåsut till manbyggnad och av några tunnland åker och skog och av några förvuxna äppleträd, hade han väl fortsatt sina studier eller än bättre givit sig ut att studera musik, vilket nog tycktes ha varit hans rätta kallelse här i världen. Men då han hade kommit hem från Uppsala och tagit reda på ställningen och verkligen funnit, att gården måste säljas, om han inte rätt snart kunde förtjäna en hel mängd pengar, så kastade han alla andra planer över bord och beslöt att gå ut som gårdfarihandlande, som hans farfar hade gjort.
Hedes mor och fästmö besvuro honom att
