följde med i flocken, och att de inte stångade ihjäl varandra. Men så tycktes de förstå, att de inte kunde rädda sig, och då bytte de om natur och blevo alldeles modlösa. De började alla bräka och klaga, inte svagt och tunt, som getter bruka, utan mycket starkt, högre och högre, alltsom nöden blev större. Och när han hörde bräkandet, började han tro, att han skulle bli vansinnig.
Det var vilda, övergivna skogen, alls ingen hjälp att få. Det ena djuret efter det andra sjönk ned utmed vägen. Snön yrde fram omkring dem och täckte över dem. Då Hede såg tillbaka på denna rad av drivor vid vägkanten, som alla gömde en djurkropp, och ur vilken man kunde se horn och klövar sticka fram, började det att svindla för hans hjärna.
Han rusade på dessa, som läto yra in sig till drivor, svängde sin vidja över dem och slog dem. Det var ju enda sättet att rädda dem, men de rörde sig inte. Han tog dem vid hornen och släpade dem framåt. De läto sig släpas, men togo inte ett steg för att gå själva. Då han släppte taget i hornen, slickade de hans händer liksom för att bedja honom hjälpa dem. Så snart han kom nära dem, slickade de hans händer.
Allt detta verkade så förfärligt på Hede, att han kände, att han höll på att bli tokig.
Det är dock inte sagt, att det hade gått så illa med honom, om han inte, då allt var slut däruppe i skogen, hade rest för att besöka en, som han höll mycket kär. Det var inte hans mor, utan hans fästmö.
