Han inbillade sig, att han nu genast måste fara och säga henne, att han hade förlorat så mycket pengar, att han inte kunde gifta sig på många år. Men helt säkert reste han till henne, endast därför att han ville höra henne säga, att hon älskade honom lika högt, trots hans olycka. Han trodde, att hon skulle kunna driva bort minnet av tiomilaskogen.
Hon hade kanske också förmått detta, men hon ville inte. Hon hade varit missnöjd allaredan därmed, att han gick omkring med kramsäcken och såg ut som en bonde. Hon tyckte, att det fördenskull var svårt att tycka om honom som förut. Nu, då hon fick höra, att han skulle fortsätta med detta i många år ännu, sade hon, att hon inte längre kunde vänta på honom. Och då förlorade Hede nära nog sitt förstånd.
Han blev dock inte riktigt vansinnig. Han hade så mycket förstånd kvar, att han kunde driva sin handel. Han gjorde till och med bättre affärer än andra, ty det roade folk att gäckas med honom, han var alltid välkommen i bondstugorna. Människorna voro mycket retsamma emot honom, men det var på sätt och vis gott för honom, eftersom han så gärna ville bli rik.
Och om några få år hade han förtjänat nog för att kunna betala alla skulder och leva sorgfri på sin gård. Men han förstod inte detta, utan gick fånig och förryckt från gård till gård och hade inte mer en tanke på att han var en herreman.
