Hon var ganska nöjd, ty allt hade lyckats väl, och det kan man inte låta bli att tycka om, även om man har sorg. I köket fanns endast en piga, och det var en, som hade kommit från prästfruns eget hem, så att hon tyckte, att hon kunde tala förtroligt med henne.
»Jag menar, du Lisa,» sade hon, »att vem som helst kunde vara belåten med ett sådant gravöl.»
»Jag ville, att hon kunde skåda ner till jorden och se hur ni ståtar för henne,» sade Lisa. »Det skulle glädja henne.»
»Å,» sade prästfrun, »åt mig bleve hon nog aldrig glad.»
»Hon är död nu,» sade pigan, »det skall inte vara jag, som säger något om den, som knappast är kommen ner i jorden.»
»Jag har ofta fått höra hårda ord av min man för hennes skull,» sade fostermodern.
Det var så, att prästfrun behövde tala med någon om den döda. Hon hade haft litet samvetskval för hennes skull, och det var därför hon hade rustat till med en stor begravning. Hon tyckte, att samvetskvalen gärna kunde ha vikit för allt det besvärs skull, som hon haft för begravningen, men det hade de på intet sätt gjort. Och hennes man gick också och hade samvetskval och sade, att de inte hade låtit flickan vara som ett av deras egna barn, som de dock hade lovat, då de adopterade henne. Och han sade, att det hade varit bättre, att de aldrig hade tagit henne, då de inte hade kunnat undgå att låta henne märka, att de höllo mera av
