de egna barnen. Och nu behövde fostermodern tala med någon om flickan för att få veta om folk menade, att hon varit elak mot henne.
Hon såg hur Lisa började mycket häftigt röra om i en gryta, som om hon hade svårt för att behärska sin harm. Det var en klok tös, som väl förstod hur hon skulle ställa sig in hos matmodern.
»Man kan tycka,» började Lisa, »att då man har en mor, som alltid vakar över en och ser till, att man skall vara hel och ren, så kunde man vilja lyda henne och vara henne till nöjes. Och då en får vara i ett gott prästhus och bli uppfostrad till bättre folk, så skulle en söka göra nytta för sig och inte bara gå och fåna och drömma. Jag kan undra nu hur det skulle ha gått, om inte ni hade kommit och tagit er av detta fattiga barnet. Hon hade väl strukit omkring med lindansarna då och fått dö på gatan som ett skarn.»
Det kom en dalkarl gående över gården, en, som bar säcken på ryggen, fastän det var söndag. Han kom helt stilla in genom den öppna köksdörren och neg, då han kom in, fastän det inte var någon, som hälsade tillbaka. Både matmodern och pigan sågo honom, men då de märkte vem det var, brydde de sig inte om att avbryta samtalet.
Prästfrun var mån om att fortsätta. Hon märkte, att hon skulle få höra just vad hon behövde för att lisa samvetet.
»Det är kanske så gott, att hon är borta,» sade hon.
