läderlocken, som voro fästade med otaliga spännen och knutar.
»Han skall inte bry sig om att ta upp säcken i dag,» sade Lisa. »Det är söndag, och då vet han väl att vi inte handla?»
Men hon frågade inte stort efter, att galningen fortfor att binda upp remmarna. Hon vände sig till prästfrun. Detta var ett gott tillfälle för henne att komma i gunst.
»Jag vet inte en gång om hon var bra mot barnen? Jag hörde ofta, att det var gråt och jämmer inne i barnkammaren.»
»Sådan hon var mot deras mor, sådan var hon mot dem,» sade prästfrun, »men nu gråta de över att hon är död, förstås.»
»De veta inte sitt eget bästa,» sade pigan, »men frun kan vara viss, att om en månad gråter ingen mer för hennes skull.»
I detsamma vände sig båda två från spisen och sågo bort mot bordet, där dalkarlen stod och öppnade den stora säcken. De hade hört något ovant, något likt en suck eller en snyftning. Karlen slog just upp innerlocket, och ur säcken höjde sig den nyss begravda fosterdottern, just sådan, som då de hade lagt ned henne i kistan.
Men hon var inte alldeles lik sig heller. Hon var långt mera död nu, så att säga, än då de lade ned henne. Då hade hon ännu haft nästan samma färg som i livet, nu var hon gastgrå i ansiktet, blåsvart om läpparna, och ögonen voro hemskt insjunkna.
