»Det skall jag säga frun,» sade pigan ivrigt, »att det tror jag pastorn också tycker, eller åtminstone skall han tycka det snart nog. Det blir fred i huset nu, skall frun få se, och det kommer att glädja honom.»
»Åja,» sade fostermodern, »jag var ju tvungen att hålla emot, jag. Det skulle alltid kostas på henne med kläder, så att det var rent galet. Han var så mån om att hon skulle få lika mycket som de andra, att ibland fick hon till och med mer. Och det gick åt mycket till henne, som var vuxen.»
»Nu låter väl frun Greta få hennes nettelduksklänning?»
»Ja, antingen får Greta den, eller också tar jag den själv.»
»Inte lämnar hon mycket efter sig, stackare.»
»Ingen begär, att hon skall lämna arv efter sig,» sade fostermodern. »Man skulle ha varit nöjd, om man hade haft ett gott ord att minnas efter henne.»
Det var endast sådant tal, som man för, då man har samvetskval och vill försvara sig mot dem. Det var alls intet sådant, som fostermodern verkligen menade.
Dalkarlen bar sig åt på samma sätt, som då han kom för att sälja. En stund stod han och såg sig om i köket, sköt så med allra största sävlighet säcken upp på ett bord och lossade hängslen och remmar. Därpå såg han sig om än en gång, så att han inte skulle bli överfallen av katt eller hund, rätade på ryggen och började öppna de två
