FEMTE KAPITLET.
MOR ANNA STINA var en gammal kvinna, som bodde långt inne i skogen. Hon brukade komma som hjälp till prästgården, kom ned utför backarna liksom självkallad, då det skulle bakas eller tvättas. Det var en snäll och klok gammal en, och de voro goda vänner, hon och Ingrid. Så snart flickan kunde tänka en tanke, beslöt hon att söka hjälp hos henne.
»Hör,» sade hon till dalkarlen, »då du kommer upp till landsvägen, skall du vika av inåt skogen. Gå så framåt, tills du kommer till ett led! Där skall du ta av till vänster. Så går du återigen framåt, tills du kommer till den stora sandgropen. Därifrån kan du se en stuga, och dit skall du bära mig, och där skall jag spela för dig.»
Den skar henne i öronen, den korta och kärva ton hon tog, då hon befallde honom. Hon måste ju tala så för att bli lydd, det gick inte an på annat sätt. Men hon var just den rätta till att befalla över en annan människa, hon, som inte en gång hade rätt att leva!
