Hon kunde aldrig känna sig ha rätt att leva efter detta. Det var häri det förskräckliga låg i det, som hade hänt henne. Där hade hon gått i prästgården i sex år och inte kunnat göra sig så pass omtyckt, att de önskade henne kvar i livet. Och den, som ingen älskar, har inte rätt att leva.
Hon skulle inte kunna säga hur hon visste, att det förhöll sig så, men det var väl självklart. Hon visste det därpå, att alltsedan hon hade hört, att de inte tyckte om henne, hade det kommit en järnhand, som fattade om hjärtat och tryckte ihop det för att tvinga det att stanna. Ja, det var rent av själva livet, som hade stängts för henne. Och i samma ögonblick, som hon hade kommit tillbaka från döden och känt livslusten brinna högt och dristigt inom sig, hade just det, som ger en lov att vara till, blivit ryckt bort ifrån henne.
Det var värre än en dödsdom. Det var mycket grymmare än en vanlig dödsdom. Hon visste vad det var likt. Det var så, som då man fällde träd, inte på det vanliga sättet, då man bara högg av stammen, utan då man högg av dem rötterna och lät dem stå kvar i jorden för att självdö. Där står trädet och förstår inte varför det inte mer får näring och saft. Det kämpar och strävar för att leva, men bladen bli allt mindre, det skjuter inga nya skott, barken skrumpnar bort. Och det måste dö, därför att det har blivit skilt från livskällan. Så är det, det måste dö.
Äntligen satte dalkarlen ned säcken på
