röst av studenten. Hon hörde också vad han sade; han talade till hennes fostermor och försvarade Ingrid. Han talade lika vackert, som han hade talat till herr och fru Blomgren. Ingrid behövde så mycken kärlek, sade han. Det var detta hon hade saknat. Det var därför hon inte alltid hade skött sina sysslor, utan hade låtit drömmarna förströ sig. Men ingen kunde begripa hur hon skulle kunna sträva och slita för den, som älskade henne. För den skulle hon bära sorg och sjukdom och förakt och fattigdom. För den skulle hon bli stark som en jätte och tålig som en slav.
Ingrid hörde tydligt hur han talade, och det föll lugn över henne. Javisst var det sant. Om bara fostermodern hade älskat henne, skulle hon fått se vad Ingrid hade dugt till. Men då hon inte hade tyckt om henne, så hade Ingrid varit slagen med vanmakt. Ja, visst var det sant.
Feberrysningarna märkte hon inte vidare. Hon låg bara och hörde på hur studenten talade.
Hon sov väl ibland, ty hon tyckte sig gång på gång ligga i graven, och då var det alltid studenten, som kom och lyfte upp henne ur kistan. Hon låg och tvistade med honom om detta. »Nu, då jag drömmer, är det du, som kommer,» sade hon.
»Det är alltid jag, som kommer och hjälper dig, Ingrid,» sade han. »Det vet du väl. Jag lyfter dig ur graven, jag bär dig på mina axlar, jag spelar dig till ro. Det är alltid jag.»
Det, som gång på gång störde henne och väckte henne, var, att hon skulle upp och spela
