för dalkarlen. Hon reste sig flera gånger för att göra det, men hon orkade inte.
Så snart hon sjönk ned på soffan, drömde hon. Hon satt hopkrupen i säcken, och studenten bar henne genom skogen. Det var alltid han.
»Men det var inte du,» sade hon till honom.
»Visst var det jag,» sade han och smålog åt hennes motsägelser. »Du har ju gått och tänkt på mig var dag i alla dessa år, då kan du väl förstå, att jag inte kunde låta bli att hjälpa dig i en så stor fara.»
Det fann hon ju vara alldeles självklart, och så började hon inse, att han hade rätt och att det var han.
Men det var en så oändlig sällhet i detta, att hon vaknade på nytt. Då låg kärleken och skälvde i hela hennes varelse. Den kunde inte ha varit mer verklig, om hon hade sett och talat med den allra käraste.
»Varför kommer han aldrig i verkligheten?» sade hon halvhögt. »Varför kommer han bara i mina drömmar?»
Hon vågade inte röra sig. Då skulle kärlekskänslan flyga sin kos. Det var, som om en skygg fågel hade satt sig på hennes skuldra, och hon var rädd att skrämma den.
Om hon rörde sig, då skulle fågeln flyga och sorgen få makt med henne.
Då hon äntligen vaknade riktigt, var det svag skymning inne i stugan. Hon måtte alltså ha sovit
