hela eftermiddagen och kvällen. Vid den här tiden skymde det inte förrän efter klockan tio.
Det var också slut med fiolspelet, dalkarlen hade väl gått sin väg.
Mor Anna Stina var inte kommen än. Hon ämnade visst stanna borta hela natten.
Det gjorde inte flickan något, hon hade inte lust för något annat än att lägga sig ned och sova igen. Hon var rädd för all den sorg och förtvivlan, som föll över henne, så fort hon vaknade.
Men så fick hon en ny sak att fundera på. Vem hade stängt dörren, vem hade brett över henne mor Anna Stinas stora schal, och vem hade lagt ett stycke hårt bröd bredvid henne på soffan?
Hade han gjort allt detta för henne, han Getabocken?
Ett ögonblick tyckte hon sig se dröm och liv stå bredvid varandra och tävla om att trösta henne. Och drömmen stod solig och leende och öste ut över henne kärlekens lycksalighet för att uppmuntra henne. Men också det fattiga, sträva, hårda livet kom med en liten skärv av vänlighet för att visa, att det inte menade så illa med henne, som det nyss hade sett ut.
