med någon annan. Hon måste ständigt vara med honom.
En dag märkte hon, att de hade skottat snön ur alléen. Hon blev nästan rädd. Skulle han komma nu?
Dagen därpå satt hennes nåd framme vid fönstret allt från morgonen och såg nedåt vägen. Ingrid satte sig längre inåt rummet. Hon vågade inte sitta vid fönstret för oros skull.
»Vet Ingrid vem jag väntar i dag?» frågade bergsrådinnan plötsligt.
Flickan nickade, hon vågade inte lita på rösten och tala.
»Har jungfru Stava sagt dig, att min son är besynnerlig?»
Ingrid skakade på hufvudet.
»Han är mycket besynnerlig — — han — — Jag kan inte tala om det, jag kan inte. Du får se själv.»
Det lät hjärtslitande. Ingrid blev också hemskt uppskakad. Vad var det här på gården, som gjorde allt så besynnerligt? Var det något förfärligt, som hon inte visste? Voro sonen och bergsrådinnan ovänner? Vad var det, vad var det?
Ena stunden stormande glad, ena stunden i en hel frossa av tvivel! Hon fick dra fram hela raden av syner för att åter känna, att det måste vara han, som kom.
Hon kunde ju alls inte säga varför hon så säkert trodde, att han just skulle vara sonen här i huset. Han kunde väl ock vara en annan, för
