allt hon visste. Å Gud, vad det var svårt, att hon aldrig hade hört hans namn!
Det blev en lång dag. De sutto i en enda tyst väntan till aftonen.
Då kom drängen körande med ett lass julved, och hästen stod kvar på gården, då veden togs av lasset.
»Ingrid,» sade hennes nåd, häftigt befallande, »spring ner och säg till Anders, att han kör bort med hästen! Genast, genast!»
Flickan sprang utför trappan och kom ner på verandan. Men kommen dit, glömde hon att ropa på drängen. Just bakom lasset såg hon en lång karl i vit päls med en stor säck på ryggen. Hon behövde inte se hur han stannade och neg och neg för att känna igen honom.
»Men, men...» hon förde handen till pannan och andades djupt. Hur skulle hon någonsin kunna reda ut detta? Var det för den där karlens skull hennes nåd hade skickat ner henne? Och drängen, varför förde han undan hästen med sådan brådska? Och varför tog han av mössan och hälsade? Vad hade de att göra med dåren här på gården?
Så kom sanningen över Ingrid, kom slående och förödande, så att hon hade kunnat skrika. Det var inte den älskade, som hade vakat över henne. Den där dåren var det. Hon hade fått stanna där, därför att hon hade talat väl om honom. För att hans mor hade velat fullborda en god gärning, som han hade börjat!
Den där Getabocken, han var unga herrn.
