»Ja, jag kunde just tro, att du ingenting visste,» sade Ålin envist. »Hemma på Munkhyttan går bergsrådinnan och sparar och sliter för att få pengar att sända dig här i Uppsala och för att kunna ha det glatt och muntert under mellanterminerna, då du är hemma. Och under tiden ligger du här och gör ingenting, därför att du inte vet av, att det är fara på färde. Jag kunde inte gå längre och se på hur ni bedrogo varandra. Hennes nåd trodde, att du läste, och du trodde, att hon var rik. Jag kunde väl inte låta dig förstöra din framtid utan att säga något.»
Hede satt tyst en stund och eftersinnade. Därpå steg han upp och räckte Ålin handen med ett sorgset leende. »Du förstår väl, att jag inser, att du talar sanning, fastän jag inte vill tro dig. Tack!»
Ålin skakade hans hand, strålande av förnöjelse. »Du begriper nog, Hede, att ingenting är förlorat, bara du arbetar. Med ditt huvud kan du vara färdig med graden på en sju, åtta terminer.»
Hede rätade upp sig. »Var du lugn, Ålin!» sade han. »Jag skall bli flitig nu.»
Ålin reste sig och gick mot dörren, men helt tveksamt. Innan han hade nått tröskeln, vände han. »Jag hade ett annat ärende också,» sade han. Han blev åter oändligt förlägen. »Jag ville be dig, att du lånar mig fiolen, tills du kommer dig i gång med studierna.»
»Låna dig fiolen?»
»Ja, svepa in den i silkeduken och läsa in den i fodralet och låta mig bära bort den, annars blir
