»Ni har honom hemma nu igen, tänker jag. Kanske han är bättre nu?»
»Nej, han är inte bättre. Han är lika förskrämd.»
»Är han alltjämt som en bonde, går han inte in i rummen?»
»Vi få honom inte in i rummen, han är rädd för hennes nåd, som nådig frun vet.»
»Han äter i köket och sover i drängstugan?»
»Han gör så, ja.»
»Och ni vet alls inte, hur ni ska få honom bra?»
»Ingenting veta vi, ingenting förstå vi.»
Fru Sorg teg ett ögonblick. Då hon åter talade, hade hon en skarp och hård ton i rösten.
»Det där kan alltsammans vara mycket bra, jungfru Stava, men jag är ändå inte riktigt nöjd med er.»
I detsamma vände hon sig om och såg Ingrid skarpt i ansiktet.
Ingrid ryggade tillbaka. Fru Sorg hade ett litet, rynkigt ansikte, hopklämt nedtill, så att underkäken nästan inte märktes. Hon hade tänder, som liknade taggarna på en såg, och mycket hår på överläppen. Ögonbrynen bestodo av en enda tofs. Hyn var alldeles brun.
Ingrid undrade om inte jungfru Stava såg vad hon såg. Fru Sorg var inte en människa. Hon var bara ett djur.
Fru Sorg öppnade läpparna, så att tänderna glimmade fram, då hon såg Ingrid.
»Då hon kom, den här,» sade hon till jungfru Stava, »så trodde ni, att hon var en utsänd.
