Ni såg på hennes ögon, att hon var en utsänd, som skulle rädda honom. Hon hade hand med dårar. Nå, hur har det gått?»
»Det har inte gått något alls. Hon har ingenting gjort.»
»Det var jag, som drog försorg om den saken,» sade fru Sorg. »Det var min förtjänst, att ni inte talade om för henne varför hon fick stanna här. Hade hon vetat detta, hade hon inte gjort sig så rosenröda förhoppningar om att få råka den hon älskade. Hade hon inte gjort sig förhoppningar, hade hon inte känt en så förfärlig missräkning. Om inte missräkningen hade lamslagit henne, hade hon kanske kunnat göra något för den galne. Men nu har hon inte sett åt honom. Hon hatar honom, därför att han inte är den han skulle vara. Det är mitt verk, jungfru Stava, mitt verk.»
»Nådig frun förstår sin sak,» sade jungfru Stava.
Fru Sorg tog upp spetsnäsduken och torkade sina rödkantade ögon. Det tycktes vara en gest av förnöjelse.
»Jungfrun behöver inte göra sig till,» sade hon. »Hon tycker dock inte om, att jag har tagit det där rummet åt mina fåglar. Hon tycker inte om, att jag snart får hela huset. Det vet jag. Hon och hennes fru tänkte bedraga mig. Men nu är det förbi.»
»Ja,» sade jungfru Stava, »nådig frun kan vara lugn. Det är förbi. Unga herrn går i dag. Han har packat sin ränsel, och då går han säkert. Allt,
