De frågade honom vem han nu skulle gifta sig med.
Hede smålog; han var mycket nöjd med att bli tillfrågad om sådant. »Hon heter Gravlilja, vet du väl,» sade han.
Nej, pigan hade inte vetat, att hon hade ett så fint namn.
»Nå, men var är hon hemma då?»
»Inte har hon hem, och inte har hon gård,» sade Hede. »Hon är hemma i min säck.»
Pigan sade, att det var ett rart hem, och frågade efter hennes föräldrar.
»Inte har hon far, och inte har hon mor,» sade Hede. »Hon är så fin som ett blomster, hon har vuxit upp i en trädgård.»
Så mycket talade han med tämlig klarhet, men så försökte han beskriva hur fager hans fästmö var, och då ville det inte mer reda sig för honom. Han talade en mängd ord, men de voro besynnerligt blandade om varandra. Man kunde inte följa hans tankegång, men honom själv gjorde detta talande stort nöje. Han satt och sken och log.
Ingrid skyndade bort. Hon stod inte ut. Hon kunde ingenting göra för honom. Han var henne vedervärdig.
Hon var inte längre än i trappan, förrän hon kände samvetskval på nytt. Här hade hon njutit så mycket gott, men hon ville ingenting ge igen.
För att få makt med motviljan sökte hon i tanken förvandla Hede till en herreman. Hur såg
7. — En herrgårdssägen.
