Hon reste sig för att taga farväl. »Det var endast detta jag ville säga dig,» sade hon. »Hur mår du eljest?»
»Knivar och saxar gående inne i hjärtat hela dagen,» svarade bergsrådinnan. »Jag lever bara med honom, så länge han är hemma. Det är värre än vanligt, vida värre denna gången. Jag står inte ut längre.»
Ingrid hoppade till, det var bergsrådinnans klocka, som ringde. Hon hade suttit och fantiserat så livligt, att hon blev förvånad, att hennes nåd var ensam, och att inte den svarta kursläden stod framför dörren.
Hennes nåd hade ringt för att kalla jungfru Stava, men denna kom inte. Hon bad Ingrid gå ned i hennes rum för att kalla henne.
Ingrid gick, men det lilla blårutiga rummet var tomt. Flickan ämnade då fråga i köket var jungfrun fanns, men innan hon öppnade dörren, hörde hon Hede tala. Hon blev stående, kunde inte förmå sig att råka honom.
Men hon sökte dock kämpa med sig själv. Han rådde inte för, att han inte hade varit den hon hade väntat. Hon skulle söka göra något för honom. Hon borde förmå honom att bli kvar hemma. Förr hade hon inte haft sådan ovilja för honom. Han var ju inte så förfärlig.
Hon böjde sig ned och såg genom nyckelhålet.
Hede satt vid bordet och åt. Det var på samma sätt här som annorstädes. Pigorna glammade med honom för att få höra hans besynnerliga tal.
