Sida:En julsång på prosa.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


”Du har alltid varit min vän,” sade Scrooge, ”jag tackar dig.”

”Du skall bli hemsökt af tre andar,” fortfor skuggan.

Den förskräckte Scrooge’s ansigte förlängdes nära nog lika mycket som spökets.

”Är detta den förhoppning och möjlighet, du omnämde, Jakob?” frågade han stammande.

”Ja!”

”Någonting annat väntade jag.”

”Om dessa andar icke besöka dig,” fortfor spöket, ”kan du icke hoppas att undgå den väg, på hvilken jag måste vandra. Vänta den första i morgon, när klockan slår ett.”

”Kunde de inte komma alla tre på en gång, så blefve jag dem snart qvitt, Jakob?” frågade Scrooge.

”Vänta den andra nästa natt vid samma timme och den tredje nästföljande natt, sedan tolfte timmen slutat slå. Vänta icke mig tillbaka; men kom, till ditt eget bästa, alltid ihåg det, som förefallit mellan oss!”

När anden sagt detta, tog han sin duk från bordet och band den på nytt omkring sitt hufvud. Scrooge hörde tydligt, huru tänderna slogo ihop mot hvarandra, när duken sammanknöts. Han vågade ännu en gång lyfta upp sina ögon och såg sin öfvernaturlige gäst stå framför sig med kedjan lagd öfver armen.

Spöket gick baklänges ifrån honom, och med hvarje steg, det tog, öppnades fönstret allt mer och mer, så att det var fullkomligt öppet, när anden hunnit fram till det. Han vinkade Scrooge att träda närmare, och Scrooge lydde. När de icke voro mer än två steg ifrån hvarandra, lyfte Marley’s ande sin hand och varnade honom för att gå längre. Scrooge stannade, icke så mycket af lydnad, som icke mer af öfverraskning och fruktan. Ty när anden lyfte sin hand, hörde Scrooge orediga ljud der ute i luften, jämmer och veklagan, outsägligt sorgliga toner, hjertslitande som en sjelfanklagelse. Anden lyssnade derpå en stund, sedan instämde han sjelf deri och försvann i den dystra natten.

Scrooge steg fram till fönstret; nyfikenheten hade förjagat all hans fruktan. Han såg ut i rymden.

Luften var uppfyld med spöken, som utan rast och ro sväfvade af och an, allt under upphäfvande af ångestfulla klagorop. Hvar och en af dessa skepnader bar en kedja, liksom Marley’s ande; några (de voro kanske brottsliga styresmän öfver folkslag) voro hopkedjade med hvarandra; ingen var fri. Mången hade varit Scrooge bekant under det han lefde; han kände t. ex. fullkomligt igen en gammal ande i hvit väst, som släpade efter sig en ofantligt tung penningkista och jämmerligen klagade, att han icke kunde hjelpa en gammal hustru med ett barn, som han såg nere på gatan vid tröskeln till en port. Allas qval bestodo ögonskenligen deri, att de sökte göra menniskorna godt, men för alltid förlorat förmågan dertill.

Om skepnaderna smälte bort i töcken, eller om töcknet omhöljde dem, det kunde Scrooge icke afgöra; men de och deras röster försvunno på en gång, och sedan såg det ut derutanför alldeles så, som när han gick hem på aftonen.

Scrooge slog igen fönstret och undersökte dörren, hvarigenom anden kom in. Denna var ännu igenlåst och riglad, så som han sjelf låst och riglat den. Han försökte säga ”dumheter”, men förmådde icke få ens första stafvelsen öfver sina läppar, och som han, antingen i följd af den ovanliga själsspänningen eller dagens ansträngningar, eller i följd af sin blick in i den osynliga verlden eller sitt samtal med anden, kanhända också emedan det var långt lidet på natten, kände sig i stort behof af hvila, kastade han sig genast på sängen, utan att kläda af sig, och insomnade ögonblickligen.

2. Den förste af de tre andarne.

När Scrooge vaknade, var det så mörkt, att han knapt kunde urskilja det genomskinliga fönstret från väggarna i sitt rum. Han höll just på att anstränga sina ögon till ett försök att genomtränga mörkret, då han hörde uret i ett kyrktorn i grannskapet slå fyra slag. Han lyssnade.