Till hans stora förvåning slog uret fem, sex, sju, åtta och så vidare ända till tolf; då upphörde det. Tolf! Och när han lade sig, var klockan likväl öfver tu. Uret gick orätt; säkert hade något hjul kommit i oordning. Tolf?
Han tog sitt fickur och lät det repetera. Det slog tolf slag tätt efter hvarandra och upphörde derefter.
”Det är ju inte möjligt!” utropade Scrooge. ”Inte har jag kunnat sofva en hel dag och så långt in på natten derefter! Med solen kan väl ingen förändring ha gått för sig, så att det nu är klockan tolf middagstiden.”
Den tanken var oroväckande; han kastade sig ur sängen och trefvade sig fram till fönstret. Med ärmen på sin nattrock måste han torka isblommorna från rutan, förrän det blef honom möjligt att se något, och äfven nu såg han blott litet. Allt hvad han kunde finna var, att det ännu var mycket töcknigt och kallt samt att inga menniskor voro i rörelse på gatorna, hvilket likväl ofelbart skulle ha varit händelsen, om natten trängt ut dagen och satt sig i besittning af verlden. Detta var en stor tröst för Scrooge, emedan ”tre dagar efter sigt betalas till herr Ebenezer Scrooge eller ordres etc.” skulle blifvit verkliga nordamerikanska statspapper [1], om inga dagar funnits att räkna efter.
Scrooge lade sig åter på sin säng och funderade hit och dit, utan att kunna komma till något resultat. Ju mera han funderade och tänkte, desto mer förvirrade blefvo hans tankar, och ju mer han föresatte sig att icke tänka derpå, desto mer grubblade han. Marley’s ande gjorde honom svårt bekymmer. Så ofta han efter mogen öfverläggning blifvit ense med sig sjelf derom, att alltsamman varit blott en dröm, återkommo hans tankar, liksom en stark fjäder efter tryckets upphörande går tillbaka till den förra punkten, så att han oupphörligt måste på nytt genomarbeta det svåra problemet: ”var det en dröm, eller var det icke någon dröm?”
I detta tillstånd låg Scrooge, till dess klockan åter slog tre qvart. Då föll det honom plötsligen in, att Marley’s ande förutsagt honom ett besök till klockan ett. Han föresatte sig sålunda att vara vaken, till dess klockan slagit fullt, och detta var måhända det klokaste han kunde göra, eftersom det skulle varit lika svårt för honom att somna som att försätta berg.
Fjerdedelstimmen varade så länge, att han flere gånger kände sig öfvertygad om, att han mot sin vilja slumrat in och icke hört klockan slå. Ändtligen slog det åter.
”Ding dong!”
”En qvart!” tänkte Scrooge och räknade uppmärksamt.
”Ding dong!”
”Half!” sade Scrooge.
”Ding dong!”
”Tre qvart!”
”Ding dong!”
”Timmen full!” tänkte Scrooge triumferande, ”och ingenting har händt.”
Det tänkte han, förrän stora klockan ännu slagit: men nu förkunnade hon med djup, dof, ihålig, melankolisk ton sitt ett. I samma ögonblick blixtrade ett ljussken genom rummet, och en hand drog undan förhängena kring Scrooge’s säng.
Sängomhänget drogs undan af en hand, icke omhänget vid hans fötter, icke bakom hans rygg, utan åt den sidan, der han låg med ansigtet. Sängomhänget drogs undan, och Scrooge, som nu satte sig upp till hälften, såg sig ansigte mot ansigte med den öfverjordiska gäst, som drog det, lika nära som jag nu är er, och i tankarna står jag tätt bredvid er.
Det var en sällsam skepnad, lik ett barn, eller snarare icke ett barn, utan en gammal man, som, betraktad genom något öfvernaturligt medium, tycktes liksom flyttad långt bort och knapt så stor som ett barn. Håret, som hängde kring hals och rygg, var hvitt som en gubbes; men i ansigtet fans icke en enda skrynkla, utan det hade en ungdomligt blomstrande färg. Armarna voro mycket långa och muskulösa och likaledes händerna, så att de tycktes ega ovanlig kraft. De väl formade benen och fötterna voro obetäckta, liksom armarna. Skepnaden bar en bländande hvit lifrock och en glänsande gördel kring lifvet. I handen höll han en frisk, grön qvist af jernek, och hans kläder voro, i sällsam kontrast mot denna sinnebild af vintern, prydda med sommarens blommor. Men det allra sällsammaste var en klar, glänsande ljusstråle, som utgick
- ↑ Dylika hade vid den tiden föga kredit i handelsverlden.
