”Märkvärdigt att du inte glömt den under så många år!” anmärkte anden. ”Låt oss gå vidare!”
De gingo vägen framåt, och Scrooge kände igen hvarje grind, hvarje stolpe, hvarje träd, till dess på afstånd syntes en liten småstad med sin bro, sin kyrka och sin flod. Nu kommo några små lurfviga hästar trafvande, ridna af gossar, hvilka ropade an andra gossar, som åkte i vagnar och kärror. Alla voro glada i själ och hjerta och jublade hvarandra till mötes, så att de vida fälten gåfvo genljud af deras glädtiga skratt.
”Detta är blott skuggor af det, som varit,” sade anden. ”De veta ingenting af oss.”
De glada gossarne kommo nu närmare, och när de kommo, kände Scrooge dem alla och nämde dem vid namn hvarenda en. Hvarför gladde han sig så mycket åt att återse dem? Hvarför glänste hans gamla ögon och klappade hans hjerta, under det de skyndade förbi? Hvarför blef han uppfyld med glädje, när de önskade hvarandra ”rolig jul!” då de skildes åt för att begifva sig hvar och en hem till sitt?
Hvad hade Scrooge att göra med ”rolig jul”? Tvi öfver ”rolig jul”! Hvad godt hade han någonsin haft deraf?
”Skolan är icke alldeles tom,” sade anden. ”Ännu finnes der ett barn, som dess kamrater lemnat ensamt.”
Scrooge sade sig känna detta barn, och han snyftade.
De lemnade stora vägen på en väl ihågkommen liten biväg och kommo snart till ett hus, uppfördt af mörkrödt tegel, med ett litet torn på taket, i detta en klocka och en väderflöjel öfverst. Det var ett stort hus; men egaren tycktes vara afsigkommen, ty de stora rummen nyttjades föga, murarna voro fuktiga och mossbevuxna, fönstren sönderslagna och dörrarna förfallna. I stället spatserade skrockande höns, och i lider och bodar växte gräs. Äfven i det inre hade huset icke bibehållit sin forna glans, ty när de stego in i jordvåningens stora, dystra sal samt genom de öppnade dörrarna sågo inåt de öfriga rummen, funno de dessa blott torftigt möblerade, kalla och tomma. Sjelfva luften tycktes unken, och öfver det hela hvilade en iskyla som på ett eget sätt förband sig med föreställningen om träget vakande vid ljussken och alltför knapp föda.
Anden och Scrooge vandrade genom den stora salen till en dörr i bakgrunden. Denna öppnade sig för dem och lät dem kasta en blick inåt ett långt, dystert rum, hvilket långa rader af bänkar och pulpeter gjorde ännu ödsligare. Vid en af dessa pulpeter satt en ensam gosse och läste bredvid en klen brasa; Scrooge satte sig ner på en bänk och grät öfver sitt stackars förgätna jag, sådant det förr varit.
Allt, hvartenda sakta eko i huset, råttornas pip och prasslande bakom väggpanelningen, dropparnas fall från den halft upptinade pumpen på bakgården, vindens suck i qvistarna på den aflöfvade poppeln utanför, det gagnlösa slåendet af dörrarna till ett tomt magasin, ja, till och med eldens sprakande, allt verkade på gamle Scrooges’ hjerta, mjukade upp det och afpressade honom allt flere tårar.
Anden vidrörde hans arm och pekade på hans yngre jag, som läste flitigt. Plötsligt visade sig en man i främmande drägt, tydligt igenkänlig, utanför fönstret. Han bar en yxa vid gördeln och förde en med ved lastad åsna vid tygeln.
”Åh, Ali Baba!” utropade Scrooge förtjust, ”det är den gamle, gode, hederlige Ali Baba! Ja, ja, jag vet det. En jul, när det ensamma barnet var lemnadt har allena, kom han för första gången, just liksom nu. Stackars gosse! Och Valentin,” fortfor Scrooge, ”och hans vilde broder Orson, der gå de! Och hvad är det han heter, han som, under det han sof, i blotta underkläderna blef nedlagd vid portarna till Damascus, ser ni inte honom? Och sultanens stalldräng. som andarne vände upp och ner, der står han nu på hufvudet! Rätt åt honom! Hur kan en stallknekt passa till gemål åt en prinsessa!"
Högst förvånade skulle Scrooge’s affärsvänner i staden säkerligen blifvit, om de hört honom, trots hans vanliga allvar, tala om sådana saker så som han nu gjorde, i en ton midt emellan skratt och gråt och med ett anlete, på hvilket hela den hänryckning, som lifvade hans inre, målade sig.
”Nå, se der är papegojan!” utropade Scrooge; ”grön kropp och gul stjert, och på hufvudet en tofs, som ser ut som ett salladstånd; der är hon; stackars Robinson Crusoe! ropade hon åt honom, när han kom hem efter att ha kringseglat sin ö. Stackars Robinson! Han trodde sig drömma; men det gjorde han icke. Det var verkligen papegojan.
