Här kommer Fredag och springer med andan i halsgropen ner till den lilla viken. Halloh, ohoj,Fredag!”
Derpå yttrade han med en för sin vanliga karakter fullkomligt främmande, plötslig öfvergång, beklagande sitt förra jag: ”stackars gosse!” och han grät på nytt.
”Gerna ville jag,” mumlade Scrooge, i det han stack handen i fickan och tittade sig om, sedan han med rockärmen torkat tårarna ur ögonen, – ”gerna skulle jag vilja – men nu är det för sent.”
”Hvad för slag?” frågade anden.
”Åh, ingenting,” svarade Scrooge, ”ingenting! I går eftermiddag sjöng en gosse en julvisa utanför min dörr; jag önskade, att jag gifvit honom något; det är allt."
Anden log tankfullt och sade, vinkande med handen: ”Låt oss se en annan jul.”
Vid dessa ord blef Scrooge’s förra jag större, och rummet mörkare och otrefligare. Väggpanelningen gick sönder i fogningarna, rutorna spräcktes, från taket nedföllo gipsstycken, och man såg nu blotta bjelklaget. Hur allt detta gick till, visste Scrooge lika litet som jag vet det sjelf. Det enda han visste, var, att allt egde sin riktighet, att allt tillgått så, och att han åter befann sig ensam der, medan alla de andra gossarne begifvit sig hem att fira den glada helgen.
Nu läste han icke, utan spatserade förtviflad af och an i rummet. Scrooge kastade en blick på anden och vände sig sedan, under det han sorgset skakade på hufvudet, mot dörren till rummet.
Denna öppnades och in hoppade en liten flicka, som var ännu mycket yngre än gossen; hon skyndade till honom, slingrade sina armar kring hans hals, kysste honom och kallade honom: ”kära, goda bror.”
”Jag kommer, för att hemta dig hem, min kära bror,” sade flickan, småleende och klappande i händerna; ”jag skall hemta dig hem, Ebenezer!”
”Hem, Fanny lilla?” frågade gossen.
”Ja,” sade flickan muntert och gladt, ”hem, och hem för alltid. Pappa är beskedligare nu, än han någonsin varit, och hemma ser det nu ut som i paradiset. Han var så vänlig mot mig en qväll, när jag tog godnatt af honom, så att jag inte var det minsta rädd, utan frågade honom, om inte du också skulle få komma hem. Han svarade ja, du skulle få komma, och så skickade han mig hit med en vagn för att hemta dig. Nu skall du bli en stor karl,” fortsatte barnet och såg honom klart i ansigtet, ”och inte komma hit mer; men först skola vi vara tillsammans öfver jul och roa oss så mycket vi kunna.”
”Du har blifvit ett riktigt fruntimmer, Fanny lilla!” utropade gossen.
Hon klappade i händerna och skrattade och försökte nå upp till hans ansigte; men när hon såg sig vara för liten härtill, skrattade hon på nytt och reste sig på tå, för att kyssa honom. Derpå drog hon honom i sin barnsliga otålighet mot dörren och han följde henne villigt, ingalunda ledsen att få gå.
Nu ropade en förfärlig stämma ute i förstugan: ”Kom ner med unge herr Scrooge's koffert!" och strax derpå visade sig skolmästaren sjelf, som med ett vänligt grin stirrade på unge Scrooge och skrämde honom med sin handtryckning. Derpå ledsagade han gossen och dennes syster in i en riktig iskall källare till sal, der kartorna på väggen samt jord- och himmelsgloberna i fönstren voro immiga af köld. Här kom han fram med ett märkvärdigt lätt vin och en märkvärdigt tung tårta och bjöd barnen af dessa läckerheter, hvarjemte han på samma gång skickade en utmagrad piga med något slags dryck ner till kusken. Men denne sade rent ut, att han tackade ödmjukast, ifall det här vore samma ”smörja”, som blifvit utskickad till honom förra gången. Emellertid hade unge Scrooge’s koffert blifvit fastgjord ofvanpå vagnen, barnen togo hjertligt förnöjda afsked af skolmästaren och hoppade i vagnen, och nu bar det af så att snön yrde om hjulen.
”Alltid en ömtålig varelse, som en flägt var tillräcklig att knäcka.” sade anden. ”Men hon hade ett stort hjerta.”
”Det hade hon,” sade Scrooge. ”Du har rätt; jag motsäger dig inte, ande, Gud bevare mig för det!”
”Hon dog som hustru,” fortfor anden, ”och hade barn, tror jag.”
”Ett barn,” svarade Scrooge.
”Riktigt, din systerson,” sade anden.
Scrooge tycktes bli orolig och svarade ett kort: ”ja”.
Ehuru de just nyss lemnat skolan, befunno de sig likväl redan på de vimlande gatorna i en stad, der
