”Ja, så prata de alltid här i verlden,” sade han. ”Det fins ingenting, som man fruktar så mycket som fattigdomen, och ingenting man låtsar med sådan stränghet fördöma som sträfvandet att förvärfva rikedom.”
”Din rädsla för verlden är alltför stor,” sade hon vänligt. ”Alla dina öfriga förhoppningar ha blifvit uppslukade af hoppet om att kunna undgå förevitelser för att du är fattig. Jag har sett dina ädlare sträfvanden slappas, det ena efter det andra, och qväfvas af den allt beherskande passionen, vinningslystnaden. Är det icke så?”
”Jag förstår dig inte,” var hans undvikande svar. ”Men om jag blifvit förståndigare nu än förr, hvad ligger det för ondt deri? Jag är inte förändrad gentemot dig.”
Hon skakade på hufvudet.
”Är jag annorlunda mot dig än förr?”
”Vårt förbund är redan gammalt. Det ingicks, när vi begge voro fattiga och nöjda med att vara det, till dess vi i sinom tid skulle genom flit och arbete kunna förbättra vår ställning i verlden. Du är förändrad nu. Den tiden var du en annan.”
”Jag var ett barn,” sade han otåligt.
”Din egen känsla säger dig, att du icke var hvad du nu är,” svarade hon. ”Det, som lofvade oss sällhet, när vi voro ett hjerta och en själ, skulle göra vår olycka nu, då vi äro två. Jag vill inte säga, huru ofta och huru allvarsamt jag tänkt häröfver. Det är nog att jag tänkt deröfver och kan ge dig ditt ord tillbaka.”
”Har jag någonsin begärt det?”
”Aldrig med ord, nej!”
”Med hvad då?”
”Med en förändrad natur, andra sträfvanden, en annan lifsatmosfer och en annan förmodan som lifvets mål. Med allt, som i dina ögon gaf min kärlek något värde. Hade det aldrig varit mellan oss som det varit,” tillade flickan och såg på honom vänligt, men fast, ”skulle du då, säg mig det, vilja försöka vinna mitt hjerta nu? Ack nej!”
Han tycktes, ehuru mot sin egen vilja, medgifva sanningen af denna förmodan. Efter ett ögonblicks strid med sig sjelf sade han: ”Du kan inte mena hvad du säger.”
”Jag skulle med glädje tänka annorlunda, om jag kunde,” svarade hon, ”derpå tar jag himlen till vittne. Men när jag lärt känna en sanning sådan som denna, vet jag hur afgjord och oemotsäglig den är. Om du vore fri i dag eller i morgon, skulle du då välja en fattig flicka, när du i sjelfva dina förtroligaste stunder med henne beräknar allt efter den vinst du kan skörda deraf? Eller om du valde henne och för ett ögonblick afveke så långt från dina grundsatser, tror du inte jag vet, att ångern snart skulle följa derpå? Jag vet det och ger dig ditt löfte tillbaka. Jag ger det af hela mitt hjerta, för min kärleks skull till den, som du fordom var.”
Han ämnade svara; hon vände bort hufvudet och tillade:
”Kanske – minnet af det förflutna ger mig nästan en förhoppning derom – skall detta göra dig ondt. Men det räcker helt kort, mycket kort, och du skall med glädje visa ifrån dig minnet häraf som en svår dröm, ur hvilken du till din lycka snart vaknat. Måtte du bli lycklig på den lefnadsbana du valt dig!”
Hon lemnade honom, och de skildes åt.
”Ande!” ropade Scrooge, ”visa mig ingenting mera! För mig hem! Hvad njutning finner du i att plåga mig?”
”Blott ännu en skugga!” svarade anden.
”Nej, nej!” utropade Scrooge. ”Jag vill inte se henne. Visa mig ingen mer!”
Men den obeveklige anden omslöt honom med bägge armarna och tvang honom att åse hvad som nu följde.
De befunno sig på en annan skådeplats, i ett rum, icke synnerligen stort eller präktigt, men komfortabelt och hemtrefligt. Vid brasan satt en ung, vacker flicka, så lik den Scrooge nyss sett, att han trodde henne vara den samma, till dess han blef varse denna, nu en ståtlig matrona, sittande midt emot sin dotter. I rummet rådde stoj och oväsen, ty der funnos flere barn än Scrooge i sitt upprörda sinnestillstånd kunde räkna, och långt ifrån att vara ”stilla och sediga”, gjorde hvart och ett af dem väsen för tolf. Följden deraf var ett larm och buller utan like; men ingen tycktes bry sig derom; tvärtom skrattade mor och dotter af hjertans grund och fröjdade sig deråt; snart blandade sig den senare med i leken och lemnades ingalunda oantastad af de små skrikhalsarna. Hvad skulle jag icke velat gifva, om jag varit en bland dem! Dock hade jag aldrig kunnat vara så hårdhändt, nej, nej. För allt guld
